Premiären avklarad

Blogg

Premiären avklarad. Publiken verkade nöjd. Stående ovationer och glada miner. Jag är stolt över vad vi åstadkommit. Dagarna efter premiär fylls av viss återhämtning. Som jag skrev tidigare tar både processens avslutande och överlämnandet av föreställningen på krafterna, vilket ger en kortvarig och kanske välbehövlig mental stiltje. Men en dags vila, sen på det igen. I det här fallet bevistade jag även det andra speltillfället, och hade en liten, peppande genomgång med ensemblen före start.

Andra föreställningen är ofta omtalad som svår; alla har gett allt fram till premiär, men sedan brukar det vara trögt att ladda om, sägs det. Något sådant fanns inte hos ensemblen, de var verkligen både extra taggade och mera säkra i aktionen. Trots hällregn och endast tretton graders värme levererade de en helgjuten föreställning inför en fantastisk publik, som troget satt kvar i sina regnställ och koncentrerat följde med i handlingen. Under sådana omständigheter blir det särskilt tydligt att teater är en gemensam akt mellan alla inblandade, och i högsta grad publiken. Det blir som om man tillsammans genomför en stor bedrift, en strapatsrik äventyrsresa med ett och samma mål, att leda föreställningen i hamn.

Efter premiären är det också dags att förhålla sig till recensionerna. Det är inte alltid det lättaste. Under min karriär har jag så klart fått många olika typer av recensioner. Några har varit översvallande, andra kritiska, några lyriska och någon enstaka sågning. En del har varit intetsägande, några okunniga men välmenande och ytterligare andra slarviga osv. Det säger sig själv att det är roligare att få en positiv recension än en negativ, men allra roligast är att få en djuplodande analys, där kritikern har förstått och tagit till sig verket och dess intentioner, oavsett om denna sedan gillar det eller inte.

Först och främst: det finns flera oerhört kunniga teaterrecensenter i Sverige, och det är inte dem jag talar om i det följande. Men det finns också flera som får uppgiften att recensera en teaterföreställning, och som av olika anledningar inte har tillräcklig förmåga att faktiskt göra en adekvat bedömning av det sceniska verket. Det kan vara ekonomi, tidsåtgång, spaltutrymmen eller vad vet jag? Men det kan också bero på bristande kunskaper om teater i allmänhet och om den aktuella genren i synnerhet. Då vore det hedersamt att detta också redovisas. Vem som helst kan ju ”tycka” en massa om vilken framställning som helst – och det görs med förlov sagt också i sociala medier så det förslår – men en beställd recension i t ex en dagstidning måste ha mycket högre ambitioner än så. Dess beskrivning, analys och slutsatser måste vara väl grundade i stor insikt om scenkonstens historia och särart, liksom i en vilja att förstå det aktuella verkets stil, förutsättningar och intentioner samt kanske dess förhållande till det omgivande samhället eller vad det nu gäller.

Att skriva om detta är känsligt. Det slår ofta tillbaka på en själv, som en bekräftelse på att man inte är nöjd med de recensioner man får. Men eftersom jag förespråkar dialog, tar jag den risken. Jag har verkat inom teatern i fyrtio år och med den senaste uppsättningen i drygt ett halvt år. Det är en rimlig begäran att en betald recensent på sina vis skaffat sig gedigna, nödvändiga kunskaper, och anstränger sig till sitt yttersta, för att bedöma resultatet av mitt och alla inblandade kollegers arbete. Om någon i en recension har synpunkter på den dramatiska bearbetning av en klassisk originalpjäs, borde det vara självklart att denne någon också läst originalet, oavsett vilka slutsatserna blir. Annars måste det framgå i texten att bedömningen gjorts utan denna bakgrundskoll. Om det dessutom är en omarbetning till musikteater, vore det intressant om recensenten kunde beskriva och tolka hur musik och text samverkar. Om iscensättningen är rytmiskt byggd med distanserande ”körpartier” kan en kunnig recensent förmodligen se kopplingarna till Brecht och kanske till grekiska dramer. Och om det är komedi vore det möjligt att dra linjer till såväl Fawlty Towers som Molière. Och så vidare. Men om någon skriver att föreställningen är ”välrepeterad” blir jag mer än lovligt misstänksam. Det är väl klart att den är! Det är som att använda ”rättstavad” som bedömning av en tidningsartikel.

Nåja, föreställningarna löper på bra. Ensemblen börjar kunna vila i uttrycken. Det betyder så klart inte att det går långsammare, bara att lyssnandet är ännu större; lyssnandet på varandra, på den gemensamma rytmen och på publiken. Ömsesidig kärlek och respekt mellan aktörer och åskådare ger framåtrörelse i solsken som i regn. Teatern säger: vi finns här och nu, vi andas och skapar en stund tillsammans!