"Vem vet vad som är vad, vem vet vem som är vem, vem håller reda på sanningen"

Blogg

Lura mig hit

Lura mig dit

Lura mig lite till

Så besteg vi då scenen. Utomhus. Det var soligt och klart, men vinden var kall. Vi fick ta flera pauser för att gå in och värma oss.

Det vanligaste är att man först repeterar i en repsal i x antal veckor, för att närmare premiären kunna ta den faktiska scenen i besittning. Det är en stor fördel att komma dit så tidigt som möjligt. Även om det för tillfället saknas såväl scenografi som rätt rekvisita och kostym, så gör det något med blicken och kropparna att repetera i den rymd där spelet sen ska framföras. Inomhus i repsalen finns en risk att sceneriet blir för tätt, dvs skådespelarna hamnar lätt alldeles för nära inpå varandra. På scenen kan spelet dras isär och vidgas, det skapas luft mellan kropparna, vilket gör allting så mycket tydligare, mer dynamiskt och spännande. Som Alan Ayckbourn underfundigt skriver i sin ”handbok” för regissörer, Den listiga konsten: ”Håll avståndet på scenen utom vid slagsmål och otukt”.

En utomstående som besökt vår utomhusrepetition skulle förmodligen enbart se några skådespelare i täckjackor, med manus i hand, som rör sig till synes planlöst bland reglar, plank och masonit. En utomstående skulle inte se dubbeldörrarna i fonden, inte soffan, inte ljuskronan, inte något av allt det som för ensemblen är självklart att föreställa sig trots att det inte finns på plats.

Om jag har förstått rätt skiljer det oss från andra djur, denna vår högt utvecklade förmåga att tänka oss in i framtiden, att kunna föreställa oss vad som finns runt hörnet, att helt enkelt kunna se framför oss händelser som inte händer. Vi kan låtsas. Luras om man så vill.

Jag lurar dig

Du lurar mig

Jag läste i veckan om Anna ”Delvey” Sorokin som i flera år lyckades dupera många i New Yorks societet att tro att hon var ofantligt förmögen och hade för avsikt att skapa en privat konstklubb på Manhattan. Folk flockades runt henne, hon var tydligen oerhört charmig, hon tog in på de dyraste hotellen, besökte de finaste krogarna och i början bjöd hon på allt. Efter hand fick dock de nyvunna vännerna betala allt mer – och mer – och till slut sprack bubblan. Bedrägeriet uppdagades och hon dömdes till fängelse.

Att luras så i det verkliga livet måste kräva en otrolig förmåga till gestaltning. Att spela rollen så trovärdigt att vännerna tar för givet att det är sant, och att de verkligen ser rikedomen framför sig trots att den faktiskt inte finns, det säger något om det mänskliga psyket.Vi både kan luras och verkar ibland också vilja bli lurade.

Och där kommer teatern in igen. Dels ger berättelsen om Anna Sorokin ett verkligt perspektiv på vår pjäs. Den falske Revisorn beter sig som hon, chevalereskt, charmigt, överdådigt, bara med den skillnaden att det är societeten i Staden som placerar honom i lögnens garn, för att de själva måste luras för att rädda sina egna skinn.

Fyra av skådespelarna i sommarens ”Det våras för Revisorn”, Henrik Knutsson, David Rix, Elin Heppling och Sandra Redlaff.

Och dels kan man säga att berättelsen i all sin tragiska komik rör vid något i teaterns innersta kärna: förmågan att föreställa sig det som inte finns och att ge den bilden en gestaltning så väl att publiken upplever att det föreställda faktiskt finns. Just där och då i alla fall.

Vem vet vad som är vad

Vem vet vem som är vem

Vem håller reda på sanningen

Sommarhatten på för regissören och bloggaren Bengt Larsson Heppling.